Beundran en fredagsmorgon (som visst inte längre är morgon)
För några veckor sen läste jag Strindbergs "ett drömspel", ni vet kanske, dramat där frasen "det är synd om människorna" återkommer titt som tätt. Och jag minns att jag blev irriterad efter ett tag, tänkte att nä men nu får det väl räcka med gnäll, så himla synd är det ju inte om människorna. Men en morgon när jag satt på bussen, slog det mig. Att det är ju synd om människorna. Det är skitjobbigt att vara människa. Jag kan ibland bli helt matt av min egen existens, så trött av livet redan nu, och jag har ju bara levt i drygt arton år.
Att livet är jobbigt, det måste man vara medveten om, för annars kommer det komma som en chock en dag. Men, för den skull kan man ju inte gräva ner sig i det. Man kan inte ägna sin livstid åt att fokusera på det jobbiga, inte om man vill leva sitt liv.
Så idag är det inte en specifik person jag beundrar, utan alla runt omkring mig. De som står upp för en annan, de som går upp på en scen fast benen skakar av nervositet. (de som fortsätter skriva blogginlägget på det här sättet fast de inte är hundra på att grammatiken stämmer...) de som vågar säga att kanske är jag kär i dig, de som orkar kliva upp på morgonen fast de önskar att de inte behövde vakna mer. De som vågar säga nej, och de som vågar säga ja!
Och det finns ju hur mycket som helst att ta upp, men jag pausar här. Alltså, människor gör hela tiden saker som är jätteläskiga. Stora saker och små saker. Så himla många kämpar, och vågar. Och det låter ju sjukt klyschigt att lyfta fram det, jag vet, jättesliskigt. Men det är så sant. Ni är så himla bra. Vi är.
Puss
Nina
