fem

Så var det som om han vaknade upp och han släppte telefonluren rakt ner i golvet. Det var ju ingen där. Det var ingen någonstans och han var ensam. Ensam i otvättade underkläder och en kropp redo för återvinning. Själen också för den delen, kanske inte så otvättad men redo för återvinning. Eller makulering snarare, en sån apparat som strimlar papper, papperstugg. Tugg tugg.

Han lyfte luren till örat igen, hoppades. Det var tyst.

Ibland drömde han om en annan tid. tänkte på hur det hade varit när han var glad. Men nu mindes han inte ens den känslan. Hur blev det såhär?

Tur att katten satt där den satt i alla fall, kattmatare är ju ett syfte, bättre än inget.

Bengt rörde sig tillbaka till sin stol och de svalnade äggen. Det var tungt att gå, så hopplöst kändes allt. Plötsligt var han inte hungrig längre, skalade äggen och gav till katten. Sig själv skänkte han åt John Blund.

När han vaknade var det mörkt, i sömnen hade han känt en sval hand på sin axel, varma läppar i sin nacke. Men när han vaknade var ingen där, och andra halvan av sängen kusligt kall. Kanske var det inte smekningen som väckt honom. Kanske var det något annat. Han hörde telefonsignalen från köket. Han tänkte väl det. Han stapplade upp och ut i köket. Hans ben sov fortfarande, och i bröstet kände han hur hon fattades honom. Hon som inte varit där när han vaknat, som aldrig aldrig mer skulle vara det. Aldrig mer. Tänk att två ord kunde göra så ont. Från gatan hördes inga ljud, allt var tyst och inga människor gick utanför hans fönster. Han lyfte försiktigt telefonluren och för första gången på flera veckor hörde han en annan människas röst.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0