men jag måste berätta en sak som jag såg, när jag drömde en natt när jag satt och sov
När jag var fem-sex år hade jag återkommande mardrömmar. Vi bodde i en annan lägenhet i ett halvår och min mormor var döende. Allt var rörigt och på sexårs hade jag ont i magen.
Jag minns att jag försökte förklara mina drömmar för pappa, och att jag sa att "det går inte att beskriva dem". Och jag minns att jag tänkte att när jag blir äldre kommer jag säkert kunna sätta ord på dem. Men jag undrar om det går, ska se.
Drömmarna innehöll aldrig scenarion, och jag var alltid betraktare samtidigt som jag på ett vis var i dem. De var inte så mycket drömmar som det var en känsla som var i hela mig. Det kunde vara helt svart och jag kände hur jag ömsom var en liten prick i ett hörn av allt det svarta, ömsom en stor stor skepnad. Det var skrynkliga mönster och geometriska figurer. Så otroligt surrealistiskt. Det var som en stor öken fast slät, och långsamt, långsamt färdades ett finger, hm eller en fallisk form (hej freud) genom landskapet. Från sidan kom en hand in. Och det var svart och i mitten en prick, alldeles alldeles ensam i allt det svarta.
Det enda som helt tydligt var något var en natt när Kling och Klang var i drömmen, de sträcktes ut till oigenkännlighet för att sedan tryckas ihop och dras ut igen.
Det obehagliga med drömmarna var att de var just såhär, ohanterliga, omöjliga att få grepp om och att jag inte kunde förklara vad som hände. Och att känslan dröjde sig kvar. Jag tror bara jag drömde dem den hösten, men de återkom när jag hade feber flera år senare.
Och fortfarande, kan jag när jag ska sova, sluta ögonen och plötsligt vara den där pricken i ett ingenting igen. Men jag vet att jag bara behöver slå upp ögonen för att vara tillbaka här igen.
Alltså. Så himla obehagligt.
Nina
Jag minns att jag försökte förklara mina drömmar för pappa, och att jag sa att "det går inte att beskriva dem". Och jag minns att jag tänkte att när jag blir äldre kommer jag säkert kunna sätta ord på dem. Men jag undrar om det går, ska se.
Drömmarna innehöll aldrig scenarion, och jag var alltid betraktare samtidigt som jag på ett vis var i dem. De var inte så mycket drömmar som det var en känsla som var i hela mig. Det kunde vara helt svart och jag kände hur jag ömsom var en liten prick i ett hörn av allt det svarta, ömsom en stor stor skepnad. Det var skrynkliga mönster och geometriska figurer. Så otroligt surrealistiskt. Det var som en stor öken fast slät, och långsamt, långsamt färdades ett finger, hm eller en fallisk form (hej freud) genom landskapet. Från sidan kom en hand in. Och det var svart och i mitten en prick, alldeles alldeles ensam i allt det svarta.
Det enda som helt tydligt var något var en natt när Kling och Klang var i drömmen, de sträcktes ut till oigenkännlighet för att sedan tryckas ihop och dras ut igen.
Det obehagliga med drömmarna var att de var just såhär, ohanterliga, omöjliga att få grepp om och att jag inte kunde förklara vad som hände. Och att känslan dröjde sig kvar. Jag tror bara jag drömde dem den hösten, men de återkom när jag hade feber flera år senare.
Och fortfarande, kan jag när jag ska sova, sluta ögonen och plötsligt vara den där pricken i ett ingenting igen. Men jag vet att jag bara behöver slå upp ögonen för att vara tillbaka här igen.
Alltså. Så himla obehagligt.
Nina
Kommentarer
Trackback
