The darling buds of May

Här har vi sången jag för tillfället sjunger på mina sånglektioner. Lika fyllig röst som Lea Salonga har jag inte, men jag väger upp det med att nästan börja gråta i slutet.

Nå, det där med drömmar är lite klurigt. Drömmar är väl ofta det som ger oss drivkraft, som hjälper oss frampt, hjälper oss att prestera. För att man har förväntningar på något och vill att det ska gå igenom. Att drömma är viktigt, att tro på att man kan komma någon vart. Annars fastnar man väl och det är inge vidare. Men. Det gäller att hitta balansen och inte drömma för mycket. Det är så lätt att bygga upp en bild i huvudet, att "men såhär kommer det bli, se ut, vara" och så en dag slår det en att så kanske det inte alls blir. Verkligheten ser ju sällan ut som i ens huvud.

Så hur mycket vågar man då drömma? Ska man fortsätta bygga upp en drömframtid och drömscenarion i sitt huvud och sedan slås ner av den ibland så kalla verkligheten? Är det livet som är hårt eller drömmarna som är omöjliga? Alltså gränsen är väl ofta rätt hårfin.
Går man in med inställningen att allt kommer gå åt skogen har man redan förlorat. Man måste tro på att det löser sig, man måste tillåta sig att drömma.  Samtidigt måste man vara medveten om att de är just drömmar. Klart man ska sträva efter lycklig kärlek, ett lyckligt liv och ett lyckligt slut. Men man måste också vara medveten om att allt inte alltid går som man vill, så inte världen rasar när man inte får gifta sig med Justin Bieber.

Så, ja, balans. Kanske är det här självklart för alla, men livets bittra skola är fortfarande något jag inte är helt bekant med. Men jag jobbar på det. Det är bra att man har ett liv på sig, och att jag vet redan nu att det säkert kommer vara lika svårt om sjuttio år.

Nina