Klänningssorgen

I backen ner längs hantverkargatan ligger en liten vintageklädesbutik. Hon som äger affären är en kvinnaa som är dubbelt så gammal som mig kanske. I vilket fall dubbelt så bitter och tio gånger så otrevlig. Av den senare anledningen brukar jag undvika butiken. Men en dag för inte så jättelänge sen gick jag dit i alla fall. Det var en onsdag och solen sken och jag var inte i skolan. Jag hade på mig min favoritklänning och skulle fika med min pappa. Nåväl. Jag öppnade dörren. Jag klev in. Vad gjorde jag sen, jo just det. Jag gick rakt fram tre steg ungefär för butiken är pytteliten. Sen kom jag till en liten trappa. Gick upp två steg för den var liten. Och så var jag i rummet där det finns klänningar. Mycket var fult och allt var för dyrt. Men ni vet ju att det ibland är värt det. Om man hittar något man känner att man inte kan gå därifrån utan. Den här dagen var det just så. Jag föll vid första anblicken.

Den var av femtiotalssnitt, timglasformad. Ganska kort kjol. Ärmlös. Och det som var så perfekt med den var att tyget var helt fantastiskt också. Sån typisk femtiotalsdesign, massa blåa färgstreck. Mycket snyggare än jag beskriver det. Och den var dyr men det gjorde liksom inget.

Sen lyfte jag av galgen och ställningen och insåg. Att den här klänningen ville inte följa med mig hem alls. För den var minst en storlek för liten. Och lite trasig men det där med trasigheten gjorde ju alls ingenting. Det går ju att laga. Med storleken var det lite värre. För den kan ju inte ändra sig. Och inte jag heller, svälta sig för en klännings skull är ju dumt för då skulle inte mina andra passa. Ack, det var en mycket, mycket sorglig stund.
I såna stunder är det dumt att gilla gamla klänningar. Det finns ju liksom bara ett exemplar. Åh. Den var fin. Tur att det finns andra nästan lika fina.
Det var allt för idag.
Hejdå.
Nina

Kommentarer
Postat av: Vanda

Ack! Så brukar det ofta kännas för mig på typ Beyond Retro. Fast då är det mest en känsla av att alla klänningar är ämnade för någon som är två meter lång! Fattar noll.

2011-05-03 @ 18:13:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0