Anastasia K
När jag gick i femman var vi lite av skolans bortglömda klass som mest skyfflades undan någonstans för att vi inte riktigt passade in i planeringen. Vi var bara elva elever, fick klagomål på vår "störst-på-skolan-attityd" och fick inte ha något eget klassrum. Vi hade lektioner i biblioteket, men vid tvåtiden blev det fritids där för de små barnen så då fick vi gå upp i något klassrum som hunnit bli tomt vid det laget. Kort sagt hade man en känsla av att lärarna hade någonting emot oss! Och vi fick allt svårare att ta dem på allvar. Ofta hade vi oövervakade lektioner. En dag insåg vi, att det i vårt lilla bibliotek fanns typ tio exemplar av en viss bok. Det tyckte vi var lite kul, eftersom det knappt fanns dubletter av någon annan. Det var den här:
Så, bara för att vara lite irriterande, ställde vi upp alla Anastasia-böckerna på olika ställen i klassrummet. Och när läraren kom tillbaka och försökte prata om någonting satt alla och tittade på böckerna i stället och bugade mot dem och gjorde mystiska tecken. (Det låter kanske väldigt fånigt men vi var trots allt bara elva!) Lärarna blev hemskt irriterade och plockade undan dem, men då ställde vi tillbaka dem. Och obstinata som vi var hävdade vi att Anastasia var vår gudinna, och att vår religion föreskrev att man skulle tillbe henne. Genom att läsa böckerna hittade vi datum till heliga dagar, kom på k-tecknet och lite fina ritualer som man behöver för att kunna ha en religion. Det var ett roligt sätt att reta gallfeber på skolpersonalen!
Där stannade det väl för de flesta. Men jag tänkte att jag skulle försöka anamma det hela och göra det till min religion på riktigt, bara för att se om det gick. Så när alla andra tröttnat köpte jag ett halsband med bokstaven K (K som i Krupnik) som berlock, och fortsatte med mina små ritualer. Men mest tänkte jag bara väldigt mycket på Anastasia. Tänkte mig att hon var allestädes närvarande och bad till henne och att man kunde få kontakt med henne. Fast jag visste att allt var hittepå, jag hade ju själv hittat på det tillsammans med mina klasskompisar, låtsades jag som att det var på riktigt. Och en vacker dag när jag gick genom tunneln mellan Hantverkargatan och Kungsholmsgatan, kände jag som en närvaro av någon högre makt som följde mina steg.
Då förklarade jag experimentet avslutat, och tänkte att man säkert kan börja tro på vad som helst om man ger sig fan på det. Såhär i efterhand tycker jag det var ett väldigt intressant initiativ av mig själv. Skulle aldrig komma på tanken att göra någonting liknande idag! Tur att jag gjorde det då. Det var en nyttig erfarenhet tror jag.
Soliga dagar, Vanda
Kommentarer
Trackback
