Om att lyckas eller ej
(Jag har gått och blivit sjuk, men vi ska se om jag ändå kan skriva sammanhängande!)
Det finns väl inget skäl till att hymla om att jag fått ganska kassa betyg, för det lär ni väl lista ut ändå om ni inte redan visste det. Eller, det beror på hur man räknar. Är många MVG:n bra betyg så har jag nog rätt bra betyg. Om inga IG:n är bra betyg har jag det inte. Stor spridning på betygen hur som helst, vilket innebär att jag inte kan läsa på högskolan om jag inte först läser upp ett par betyg på komvux. Jag har tänkt väldigt mycket på det, även om jag inte pratat så mycket om det med allt och alla. Och jag har varit väldigt ledsen och känt mig som en idiot som inte ens lyckats få godkänt i alla ämnen på gymnasiet. Jag har känt mig misslyckad och tänkt att min framtid är för evigt utslocknad och förstörd.
MEN nu tänker jag att det inte gör så himla mycket. Så svårt är det inte att läsa upp betygen och har man som jag skrivit högskoleprovet hamnar man i två urvalsgrupper och har större chans att komma in på vad det nu är för linje man söker. Och det är ingen fara om jag börjar två år senare än vissa. För om jag så utbildar mig först när jag är trettiofem hinner jag ändå ha en karriär på sisådär tjugo år. Det är ingen fara! Klart det hade varit bättre om jag kunnat söka redan nu, men det är inte katastrof. Så därför orkar jag inte hålla på och hänga med huvudet. Det spelar ingen roll om jag är glad eller ledsen över det hela, det förändrar inte situationen, så då känns det som ett dumt val att vara ledsen. Därför är jag ganska obekymrad numera!
Tyvärr känns det som att en del personer jag berättat det för tolkar min obesvärade uppsyn som att jag INTE FÖRSTÅTT ALLVARET I SITUATIONEN eller någonting, jag vet inte. Och ska få en bekymmersrynka mellan ögonbrynen och fråga "men hur ska du göra då?" och när jag berättar att jag tänker jobba ett år och sedan plugga upp betygen fortfarande ser bekymrade ut och verkar tänka att jag inte fattat att jag försatt mig i en jobbig situation. Fy fan vad trött jag är på de som ska titta på mig och undra hur det ska gå för mig. De som verkar känna att det är deras ansvar att berätta för mig att jag kommer få ett jobbigt liv. Tror de inte jag tänkt över det hela? Jag har kanske slarvat men jag har alltid vetat vad som pågår. Och jag har grinat tillräckligt mycket över det. Ärligt talat blir jag besviken när det känns som att folk ser ett gott humör som ett dåligt tecken. Jag har varit ledsen och bekymrad och jag har kommit över det. Det är någonting bra och inte ett tecken på att jag är en slacker med noll koll på läget.
Jag känner folk som inte ens klarat att gå ut grundskolan som det går bra för ändå. Och folk som tagit droger och blivit med barn innan de blivit myndiga och folk som inte har några drömmar. Oroa er för dem istället!
Soliga hälsningar, Vanda
Det finns väl inget skäl till att hymla om att jag fått ganska kassa betyg, för det lär ni väl lista ut ändå om ni inte redan visste det. Eller, det beror på hur man räknar. Är många MVG:n bra betyg så har jag nog rätt bra betyg. Om inga IG:n är bra betyg har jag det inte. Stor spridning på betygen hur som helst, vilket innebär att jag inte kan läsa på högskolan om jag inte först läser upp ett par betyg på komvux. Jag har tänkt väldigt mycket på det, även om jag inte pratat så mycket om det med allt och alla. Och jag har varit väldigt ledsen och känt mig som en idiot som inte ens lyckats få godkänt i alla ämnen på gymnasiet. Jag har känt mig misslyckad och tänkt att min framtid är för evigt utslocknad och förstörd.
MEN nu tänker jag att det inte gör så himla mycket. Så svårt är det inte att läsa upp betygen och har man som jag skrivit högskoleprovet hamnar man i två urvalsgrupper och har större chans att komma in på vad det nu är för linje man söker. Och det är ingen fara om jag börjar två år senare än vissa. För om jag så utbildar mig först när jag är trettiofem hinner jag ändå ha en karriär på sisådär tjugo år. Det är ingen fara! Klart det hade varit bättre om jag kunnat söka redan nu, men det är inte katastrof. Så därför orkar jag inte hålla på och hänga med huvudet. Det spelar ingen roll om jag är glad eller ledsen över det hela, det förändrar inte situationen, så då känns det som ett dumt val att vara ledsen. Därför är jag ganska obekymrad numera!
Tyvärr känns det som att en del personer jag berättat det för tolkar min obesvärade uppsyn som att jag INTE FÖRSTÅTT ALLVARET I SITUATIONEN eller någonting, jag vet inte. Och ska få en bekymmersrynka mellan ögonbrynen och fråga "men hur ska du göra då?" och när jag berättar att jag tänker jobba ett år och sedan plugga upp betygen fortfarande ser bekymrade ut och verkar tänka att jag inte fattat att jag försatt mig i en jobbig situation. Fy fan vad trött jag är på de som ska titta på mig och undra hur det ska gå för mig. De som verkar känna att det är deras ansvar att berätta för mig att jag kommer få ett jobbigt liv. Tror de inte jag tänkt över det hela? Jag har kanske slarvat men jag har alltid vetat vad som pågår. Och jag har grinat tillräckligt mycket över det. Ärligt talat blir jag besviken när det känns som att folk ser ett gott humör som ett dåligt tecken. Jag har varit ledsen och bekymrad och jag har kommit över det. Det är någonting bra och inte ett tecken på att jag är en slacker med noll koll på läget.
Jag känner folk som inte ens klarat att gå ut grundskolan som det går bra för ändå. Och folk som tagit droger och blivit med barn innan de blivit myndiga och folk som inte har några drömmar. Oroa er för dem istället!
Soliga hälsningar, Vanda
Kommentarer
Trackback
