Julminnen

Hej. Nu ska jag sitta här och dra mig till minnes gamla jular.

En jul hade jag önskat mig en vit gris. Mamma hade läst "Taran och den magiska kitteln" och hela den serien, i den finns en vit gris som heter Hen Wen som kan spå, och hon var nästan min favoritfigur i böckerna. Och jag satt som på nålar varje gång jag tog upp ett paket, för att jag undrade om det skulle vara den. Och så lyfte jag upp ett paket från under granen, och präntat i mammas prydliga handstil stod det "Nöff! Jag är visst vit, jag var bara ute i stark sol igår". Jag vet inte om jag förr eller senare upplevt en sådär häftig materiell glädje som jag gjorde i det ögonblicket. När jag slitit av presentpappret låg en ljust ljust rosa gris därinne och var sådär lite tung men mjuk och jag höll henne i famnen länge länge den kvällen. Åh hon blev genast mitt näst bästa gosedjur av alla jag hade.

Och jag minns de där åren i högstadiet då jag bytte julklappar med mina kompisar, och ägnade julaftonsförmiddagen att knacka på hos dem och lämna över paket innan jag vände hemåt för att fira. Moa och Ellinor brukade jag möta i Landstingsparken. Det var mysigt. De två senaste åren har jag mött Benjamin på Gråmunken och bytt paket på morgonen. Vi har fikat och det är så mysigt med en minijul precis före den stora julen.

Och på annandagen brukade min morfars bror Jonas ha en stor släktmiddag i sin stora kåk i Saltsjöbaden. Det var alltid något särskilt med att åka dit, något Fanny och Alexanderskt över huset fullt av folk i fina kläder och inneskor, granen och ytterkläderna i hallen. Det luktade alltid speciellt och rummen var mörka men fina och där fanns massor av släktingar som jag inte hade någon aning om vilka de var. Mammas kusin Sanna övertalade mig att smaka lite punch på fingret en gång, jag tyckte det var äckligt. På väggen i hallen satt ett stort älghuvud och tittade ut på en. En gång var det någon som lyfte upp mig så jag skulle kunna klappa det men när jag kom sådär högt upp, öga mot öga med den där stora stora älgen vågade jag inte. En annan annandag ägnade jag hela kvällen åt att springa runt runt i rummen på bottenvåningen och varje gång jag passerade hallen sköt jag älgen. Sen varje gång jag passerade ett bekant ansikte kungjorde jag hur många älgar jag skjutit hittills. Jag vill minnas att det blev flera hundra. Hahah. Barndomen alltså!

Jag har haft många fina jular med familj och släkt. Men någonting jag ofta tänker på är hur det kommer bli dagen man flyttat ihop med någon och har ett helt nytt sällskap som firar jul tillsammans. Jag vill ha ett fint kollektiv av vänner som firar ihop. Och det kommer vara nya dofter och nya traditioner och det kommer vara så fint så fint, det tror jag. Vi kommer lyssna på jazziga julskivor och tända ljus och äta mat som vi tycker är god och passar på julen. Det längtar jag efter! Men än så länge är det fortfarande fint att fira julen sådär som man alltid har gjort. Ack ja

Strålande julhälsningar från Vanda

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0