The darling buds of May

Veckans tema är "hemliga förälskelser" och det är ett roligt tema tycker jag, men svårt! Jättesvårt.

Svårt för att jag först tänkte att vad i hela friden ska jag skriva om. Sen tänkte jag lite och kom på att jag nog har en hemlig crush på minst tre personer för tillfället, bland annat min franskalärarinna. Alltså. Den kvinnan. Men om jag skrev om det skulle det ju inte vara hemligt längre. Så jag tänkte lite till och efter en stund insåg jag att jag ju varit hemligt förälskad massa gånger, ibland bara lite och knappt alls, och i bland alldeles för mycket. Ibland har det varit lite roligt, lite spännande, ibland har jag mest velat dö, och ibland har förälskelsen varit så hemlig att inte ens jag vetat om den förrän efteråt. Och varje gång har det gått över. Och det är väl så det är.

Och inget behöver då sägas, för att det kanske inte alltid finns så mycket att säga, att det kanske inte är så mycket mer än att det är lite spännande. Och ibland är det faktiskt är nödvändigt att det är just hemligt, för att det sannolikt gör mer skada än nytta om man berättar om det. Att det... visst är modigt att berätta det men ibland klokt att inte göra det. Men ibland är det klokt att göra det. För man måste våga. Det kanske inte går bra, men man har i alla fall försökt. Man slipper i alla fall ångra att man aldrig sa något.

Vanda och jag bestämmer tema varannan vecka, och när hon gav mig det här temat i söndags skyndade jag mig hem för att leta efter min dagbok från högstadiet. Tänkte att jag skulle finna massa roligt material där. Och jag hittade massa material. Men så himla roligt var det inte. Visst drog jag väl på munnen åt rader som ".. hans täta ögonfransar som skuggas så vackert på hans kind" för jag tyckte ju jag skrev så himla bra då. Men mindre glad blev jag av att läsa  "han är så nära och ändå så oerhört långt borta, och jag kommer aldrig kommer få honom och det gör så fruktansvärt ont". Och jag blir så ledsen på mitt femtonåriga jag som var övertygad om att den hemliga förälskelsen var den enda passande för mig, eftersom ingen ändå skulle kunna bli kär i mig. Ledsen för att jag var så rädd. Blir ledsen över att jag aldrig gjorde något åt saken då.

Och så undrar jag såklart om någon gått runt och varit hemligt förälskad i mig. Om någon skrivit dagbokssidor fulla om hur fantastisk jag är. Hm. Ja. Det är spännande det där.

Hemliga tankar och glad lucia,

Nina