tre
Hon gick och gick, kände doften av mossa och hörde ljudet av forsande vatten någonstans långt borta. Hon var torr i munnen. Hon började röra sig mot ljudet, mot vattnet, den flod som hon antog flöt genom skogen. Nu var hon alldeles nära, hon kröp sista biten mot flodens kant. Sträckte sig ut över det hon trodde var vattenytan. Det var stenigt och hon han tänka att varför är det stenigt det var ju mossa nyss vad är det för konstig drömvärld innan hon slant. Vinden var i henne och runt henne och hennes mage hade stannat på klippkanten och hon gick sönder. I fallet spände hon kroppen och väntade på den bitande kyla som skulle omsluta henne. Men det var inte kallt. Hon sjönk ner i något ljummet, ett vatten som smekte henne likt sammet
Äggklockan ringde. Bengt vek sidans kant, just där det stod "sammet" och gick för att ta av äggen från plattan. På köksgolvet låg katten. Katten var svart och golvet också. Fast bara till hälften. När Bengt tog av sig glasögonen som blivit alldeles immiga av vattenångorna flöt katten ihop med det rutiga golvet. Bengt klev försiktigt förbi huvudet som låg och skräpade på en vit ruta och hällde kallt vatten i kastrullen. Det krafsade mot golvet och katten lämnade honom ensam.
Idag var trettiotredje dagen i rad Bengt inte hade gått till jobbet. Nå, hade han i alla fall klivit upp och bara det var en bedrift. Egentligen hade nog inte Bengt något jobb längre, men han låtsades inte om det.
Det var något som kommit med våren, något mer än pollen som sköljt över honom. Han kunde inte sätta fingret på vad men något hade hänt. Pollen hade varit nog. Han snöt sig i kökshandduken och krossade skalet på ägg nummer ett. Just som han strött tre saltkorn på den orörda toppen ringde telefonen. Han såg förbryllat på golvet just nedanför telefonbordet. Där låg den utdragna telefonsladden sen trettiotre dagar tillbaka. Han stirrade på det tomma telefonjacket och det ringde igen. Han reste sig och hasade fram mot bordet. Stod där och stirrade på telefonen. En rynkig man med benen lika skrynkliga som den ostrukna skjortan. Som hans pappas gamla morgontofflor och hans otvättade kalsonger. Lika skrynkliga som pannan som var ännu skrynkligare nu i all förvirring. Lika skrynklig var den hand han sträckte ut för att fatta luren.
Äggklockan ringde. Bengt vek sidans kant, just där det stod "sammet" och gick för att ta av äggen från plattan. På köksgolvet låg katten. Katten var svart och golvet också. Fast bara till hälften. När Bengt tog av sig glasögonen som blivit alldeles immiga av vattenångorna flöt katten ihop med det rutiga golvet. Bengt klev försiktigt förbi huvudet som låg och skräpade på en vit ruta och hällde kallt vatten i kastrullen. Det krafsade mot golvet och katten lämnade honom ensam.
Idag var trettiotredje dagen i rad Bengt inte hade gått till jobbet. Nå, hade han i alla fall klivit upp och bara det var en bedrift. Egentligen hade nog inte Bengt något jobb längre, men han låtsades inte om det.
Det var något som kommit med våren, något mer än pollen som sköljt över honom. Han kunde inte sätta fingret på vad men något hade hänt. Pollen hade varit nog. Han snöt sig i kökshandduken och krossade skalet på ägg nummer ett. Just som han strött tre saltkorn på den orörda toppen ringde telefonen. Han såg förbryllat på golvet just nedanför telefonbordet. Där låg den utdragna telefonsladden sen trettiotre dagar tillbaka. Han stirrade på det tomma telefonjacket och det ringde igen. Han reste sig och hasade fram mot bordet. Stod där och stirrade på telefonen. En rynkig man med benen lika skrynkliga som den ostrukna skjortan. Som hans pappas gamla morgontofflor och hans otvättade kalsonger. Lika skrynkliga som pannan som var ännu skrynkligare nu i all förvirring. Lika skrynklig var den hand han sträckte ut för att fatta luren.
Kommentarer
Trackback
