The darling buds of May

Jag tror jag är en kärleksfull person. Men det inte sagt att jag får alla i min omgivning att känna sig sedda och älskade, det vet jag ingenting om, men jag tror jag är det för att jag så ofta känner den där känslan av att man bara älskar någonting eller något eller allting sådär så att det bara kvillrar i kroppen.

Det finns så många sorters kärlek. Vänskap som är så stark att den är som en del av en själv. Ömheten man känner för ett litet barn. Kärleken till naturen när man borrar ner händerna i jorden eller känner lukten av mossa. Den mäktiga känslan i bröstet som bara riktigt vacker musik kan frammana. Gammal kärlek som blivit vardag på ett alldeles särskilt och magiskt och underbart vis. Plötslig och alldeles oväntad passion och fniss och smultronpussar till klockan 02:47.

Eller den hejdlösa kärleken man bara känner inför en flodhäst av tyg... Förevigad av Olle

 

Och trots att det känns nästintill omöjligt tänkte jag ju försöka beskriva vilken kärlek jag tycker är den allra finaste. Jag kan börja det som en saga. En höstnatt när jag var tolv år låg det fem tonåringar och pratade i en lägenhet vid Gärdet. Och när natten var som mörkast smög vi oss ut, hand i hand, och sprang över det gula gräset. Det var så mörkt att man inte såg någonting, inte ens marken, men ändå sprang vi så fort vi någonsin kunde och skrattade högt och i den stunden var det som att någonting lossnade ur halsen och flög i väg, och en sprudlande kärlek vällde upp i bröstet. Åh den kärleken. Jag tänker på den som kärleken till livet.

 

Det är en särskild känsla, och jag vet att det var då jag kände den för första gången. Ur den vaknade någon sorts kärlek till hela tillvaron som jag är så himla glad att jag fått ta del av. En känsla av att älska här och nu och allt och förevigt så otroligt mycket att det gör ont och man vill skratta och gråta och ja! Eller någon sorts vardagsvariant där man bara fascineras och njuter av allt man förnimmer och hela tiden känner att man är så glad över att man är just där man är just då. Det kanske är bara för att det är alldeles lagom varmt eller för att det luktar gott eller för att man vet att världen är fin. Och älskar det. Ja... antingen vet ni vad jag menar eller så gör ni det inte. Men jag hoppas att ni vet! För den där kärleken är nog det bästa som hänt mig, den gör livet värt att leva. Och jag tycker om att sammanfatta den i ett ord. Livet. I det ryms allt.

 

Gracias a la vida! Önskar Vanda