Gråzonssex
Älskade vänner. Inget mer populärkulturellt trams! Idag ska vi prata om gråzonssex, en diskussion som kanske svalnat en smula sedan den blossade upp kring hela Julian Assange-affären häromsistens, men ett viktigt samtalsämne likväl.
När man pratar om "våldtäkt" får nog de flesta en ganska tydlig bild i huvudet av ett rätt fysiskt brutalt övergrepp. Ordet "våld" finns liksom med automatiskt. Verkligheten är givetvis inte lika svartvit. Var går egentligen gränsen mellan okej och inte okej sex? Hur ska man veta? Den frågeställningen har varit på tapeten och diskuterats mer eller mindre sansat. Det finns massor av exempel på luddiga gränser och otydliga överenskommelser. Får man väcka någon med oralsex? Har man sagt "ja" en gång, har man sagt ja för alla andra gånger också? Om man ändrar sig mitt i, hur ska den man har sex med fatta det? Måste man säga "nej"? Vad räknas som ett "nej"? Är avsaknaden av ett "ja" samma sak som ett "nej"? Om någonting känns okej en dag men inte en annan, hur ska den andra veta det?
Det känns som det finns en förutfattad mening om sex som krånglar till allting väldigt mycket. Och det är den om att allt som har med sex att göra ska vara helt spontant, outtalat och underförstått. Om det inte var så himla svårt för folk att fråga eller säga ifrån så fort det har hettat till lite skulle världen vara en bättre plats. Alla dessa "men hur ska man veta..." kan lösas med ett enkelt "jamen fråga!". Alla "hur ska man förmedla..." med ett "jamen säg det bara!". Men tydligen finns det hela tiden någonting som tar emot. Så pass att folk hellre riskerar att utsättas för/utsätta andra för övergrepp än pratar i intima situationer. Vad i... Det är ju absurt.
Självklart finns det problem med att folk går över även tydliga gränser, att man bryter tydliga överenskommelser. Det händer också. Men jag tror fortfarande att mycket elände och ångest kunde undvikas om människor inte var så himla rädda för att prata. Så är det!
Okejsex på er allihopa, önskar Vanda!
När man pratar om "våldtäkt" får nog de flesta en ganska tydlig bild i huvudet av ett rätt fysiskt brutalt övergrepp. Ordet "våld" finns liksom med automatiskt. Verkligheten är givetvis inte lika svartvit. Var går egentligen gränsen mellan okej och inte okej sex? Hur ska man veta? Den frågeställningen har varit på tapeten och diskuterats mer eller mindre sansat. Det finns massor av exempel på luddiga gränser och otydliga överenskommelser. Får man väcka någon med oralsex? Har man sagt "ja" en gång, har man sagt ja för alla andra gånger också? Om man ändrar sig mitt i, hur ska den man har sex med fatta det? Måste man säga "nej"? Vad räknas som ett "nej"? Är avsaknaden av ett "ja" samma sak som ett "nej"? Om någonting känns okej en dag men inte en annan, hur ska den andra veta det?
Det känns som det finns en förutfattad mening om sex som krånglar till allting väldigt mycket. Och det är den om att allt som har med sex att göra ska vara helt spontant, outtalat och underförstått. Om det inte var så himla svårt för folk att fråga eller säga ifrån så fort det har hettat till lite skulle världen vara en bättre plats. Alla dessa "men hur ska man veta..." kan lösas med ett enkelt "jamen fråga!". Alla "hur ska man förmedla..." med ett "jamen säg det bara!". Men tydligen finns det hela tiden någonting som tar emot. Så pass att folk hellre riskerar att utsättas för/utsätta andra för övergrepp än pratar i intima situationer. Vad i... Det är ju absurt.
Självklart finns det problem med att folk går över även tydliga gränser, att man bryter tydliga överenskommelser. Det händer också. Men jag tror fortfarande att mycket elände och ångest kunde undvikas om människor inte var så himla rädda för att prata. Så är det!
Okejsex på er allihopa, önskar Vanda!
Kommentarer
Postat av: Ellinor
Brrrrraaaa skrivet! Puss
Trackback
