En kärlekshistoria

Det är i början av femtiotalet och sommar ungefär som nu. En ung man har lämnat sitt hem i hallands skogar för en motorcykelsemester genom europa. Nu är han i en by i Schweiz och är sugen på frimärken. Så han går in i en kiosk. Bakom disken står en flicka, ung precis som han. Och det är här och nu det händer, det allra första. För mannen är min farfar och kvinnan min farmor. Fast inte på många år. Och framför allt har de ingen aning om något då.

Nå. Han går fram mot disken och tyska har han ju lärt sig i skolan så att fråga är inga problem. "Hej, ursäkta har ni frimärken" säger han kanske. På tyska. Kanske är det hennes italienska blod som ger henne temperamentet, kanske är det min fantasi, men hon blir så himla sur. För posten ligger vägg i vägg och han kommer in och frågar henne om frimärken. Vilken. Idiot. Så tänker hon. Så det säger hon. Och han går väl ut och in på posten i stället. Hon står kvar där bakom disken.

Här kunde det slutat om inte de hamnat på samma dans på kvällen, och dansat och en dag kommit på att det vore en alldeles ypperlig idé om hon bytte alper och bruna hus mot norrsken i kiruna och kanelbullar för honom och hans ljusa lockar.

Antagligen var det väl inte just såhär det var, antagligen har jag ändrat lite. Men det är en gullig historia. Och alltså. Tänk om hon inte stått bakom disken just då, tänk om det varit en krokig gubbe med dålig hörsel. Tänk om den unge mannen gått till posten med en gång, och de inte sett varandra på dansen den kvällen. Då hade det inte funnits en mörklockig man som skulle komma att bli min pappa. Och då hade jag inte suttit här, under ett alldeles för varmt täcke och skrivit i denna stund. Det är mycket som måste klaffa, och det är knäppt att det ibland bara handlar om sekunder.

Nina

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0