The darling buds of May

Hon går medan hennes kläder ännu hänger på tork. Det är tyst när hon stängt dörren efter sig, och han reser sig sakta och går ut på balkongen. Den ljumma sommarvinden som stryker över takåsarna når även dit där han står, och den fattar tag i blusen hon lämnat på klädstrecket. Han tar tyget i sina händer, den fuktiga bomullen så len mot hans handflata. Kvällssolen ger ett rosa skimmer åt knapparna han en gång knäppte upp. Nu är blusen knäppt, ligger stilla i hans darrande händer.

Han blundar, allting blir rött av solen som lyser genom ögonlockens tunna hud. För en sekund tycker han sig känna hennes hand på sin axel, men när han öppnar ögonen är hon inte där.

I ett fönster i huset på andra sidan gatan står en kvinna och bakar bröd. Det är bara hennes ryggtavla han ser, hon står i lång klänning mot ett mjöltäckt bord. Mot dörrposten står en ung man. Han är nog hennes. Han som sitter på balkongen sluter sina ögon än en gång.

I sin tanke är han i den tiden då det är han som står och bakar bröd, och det är hans älskade som står bredvid och ser på. Varje gång han tittar upp från degen är hon där med sin blick och sitt leende. En lock har lösgjort sig ur knuten hon har, han lägger den bakom hennes öra. Nu har hon mjöl på kinden. De har inte bott tillsammans länge, kanske har hon just flyttat in. Han minns inte så noga, men det känns bra. De känns bra. Snart har de flätats ihop, hon känns i varje andetag han tar. Han tror att det är så det ska förbli. Men något blir fel. En dag går hon inte att komma åt längre, hennes blick är någon annanstans. Och fast han inte vill det, vet han att hon är på väg bort.

Nu sitter han på balkongen igen, hans ögon är öppna. Han hade vetat så länge att hon skulle gå, han trodde att han var beredd. Ändå kommer smärtan så plötsligt. Svalorna som flyger mot himlen blir suddiga. Hans kinder blir blöta. Det smakar salt.

Han lutar huvudet bakåt och tänker på de dagar som går. Han hade alltid trott att tiden med henne skulle vara för alltid, men så plötsligt är den förbi. Tiden de haft tillsammans hade kunnat vara ett år, eller kanske bara en flyktig sommar. Men när han ser ner på sina rynkiga händer förstår han att det är sitt liv hon gett honom.