Sängkrönika
Jag minns lite grann av när jag var riktigt liten och fortfarande sov i spjälsäng. En händelse minns jag särskilt väl. På något sätt hade jag kommit över en handfull kritor och stod upp i sängen och ritade ett konstverk på väggen. Det var till min mamma och bror vill jag minnas. Brunt och rött på tapeten. Sedan kom de in och såg allt men jag möttes inte alls av glada miner! Jag blev förvirrad. Men konstverket finns kvar än i våra dagar, så nog blev de lite glada ändå. De var nog för blygsamma för att visa det helt enkelt.
När jag blev större flyttade jag tvärs över rummet till undervåningen av våningssängen. Min storebror sov ovanpå. Jag hade ju både botten, tre väggar och ett tak, så det kändes lite som ett eget litet rum. Just där var det en blommig tapet och så hade jag en nattlampa med bilar, nallar och klossar på. På väggen satt det ett julkort med en musmamma och ett musbarn, ett stort vykort på ångbåten Mariefred och någon adventskalender från Bamse. I fotändan, på kortsidan av byrån som stod precis intill sängen, satt en affisch från Pettson och Findus med ett recept på pannkakstårta. En gång läste jag alla Pelle Svanslös-böckerna i rad, de stod i en stor trave på golvet nedanför sängen. Det tog bara ett par tre dagar!
Och jag minns precis hur det kändes vid läggdags, om vintern när det var alldeles mörkt utanför fönstret och vinden släpade regn och trädgrenar mot rutan. När man var alldeles nybadad och omstoppad i det lilla boet. Det var det bästa. Det var det allra bästa.
